1967-1982

Jag växte upp i förorten Västra Frölunda utanför Göteborg, i en familj där vi hade allt utom en skivspelare. Pappa vägrade att köpa en sådan, kanske för att slippa konkurrens när han sjöng Fred Åkerström för oss om dagarna. När min morfar förstod att hans barnbarn var musikaliskt svältfödd placerade han till min stora lycka en grammofon i pojkrummet. Den var röd och hade högtalaren monterad i locket. Inuti grammofonen låg en vinylsingel, “Rosen” med Arne Qvick. Snabbt tömde jag spargrisen och köpte Abbas “Arrival”, den med en helikopter som omslag. Stärkt av att en bekant till familjen tyckte att jag som liten behandlat kastrullerna i köket på ett “föredömligt” sätt började jag spela fiol. Ett ”djävulens” instrument – nästintill omöjligt att lära sig. När grannklassen bjöd in oss på en konsert en fredag blev jag dessutom smärtsamt påmind om att jag valt fel instrument.

När den tioårige Magnus ”Moffa” Törnqvist spelade gitarr och sjöng “Love me tender”, skrek flickorna i klassen.

Detta hade jag aldrig upplevt med min fiol. Tre år senare stegade ”Lill-Elvis” fram till mig och frågade om jag spelade gitarr? Jag såg min chans, ljög och svarade ja. Nu var det bråttom. Panikslagen tog jag spårvagnen ner till Waideles skivbutik i stan och knyckte “The Beatles complete”, med text och ackord till samtliga av The Beatles alster. Med en lånad gitarr tillbringade jag sedan helgen med att ta ut ackorden till “All you need is love”. Med svullna fingrar och stirrig blick dök jag upp på måndagen för en första repetition. Fick till min stora sorg några dagar senare höra hur bandet repeterade utan mig i skolans aula!? Förstod att jag inte var önskvärd men öppnade dörren till aulan, bad om ursäkt för att jag var sen och hängde på mig gitarren. Så lätt skulle de inte bli av med mig.

1983-1992

Alla sagor har ett slut och vårt Beatles coverband gick i graven efter grundskolan. Jag började skriva eget material. Lirade i några lokala band i Göteborg som ”Trick of light”, ”Tic-Tac” och ”Two to tango”. På den tiden repeterade man utan några speciella mål. Det var helt enkelt bara så förbaskat kul! Lyckan fick sig en törn när pappa tog livet av sig i den här perioden. Det kom att påverka mig starkt under de närmaste åren. Idag är jag glad att jag fick chansen att lära känna honom. Han fick mig att känna mig älskad trots att han kanske inte alla gånger älskade sig själv.

Jag avverkade militärtjänsten som pjäsman på Lv:6 och jobbade sedan sporadiskt som mentalvårdare och tryckare. Sökte till slut ett fast jobb som avdelningschef på ett tryckeri. Otroligt nog fick jag jobbet. Fast anställning, firmabil och en trygg inkomst. Några månader senare satt jag där med en trave fakturaunderlag och kände hur en panisk rastlöshet kom krypande. Kontrasten mellan ett kontorsjobb och fantasierna om ett liv som musiker blev påfallande. Jag sa upp mig med motiveringen att “man kan ha roligare”. Tillsammans med Magnus ”Moffa” Törnqvist tog jag jobb som trubadur för att få pengar till hyran. Jobbet som trubadur hade också den fördelen att jag fick tid över till det som jag helst av allt ville göra – skriva låtar. Planen var att ge tre år av mitt liv till låtskrivandet. Om det sprack kunde jag alltid bli “trycknisse” igen. Efter ett år hade jag fått ihop material till en platta. Jag försökte boka in besök på tio av de största skivbolagen i Stockholm. De tog emot mig på nio. Det tionde, BMG/Record Station, lät hälsa att de inte tog emot några besök. Jag i min tur vägrade att skicka kassetten via posten. Trots deras protester sa jag att jag skulle komma på besök alla fall. En fredagseftermiddag klev jag in på BMG/Record Station och frågade efter vd:n Marie Ledin, men hon hade gått för dagen. Nutta Hultman, Maries högra hand, tog sig tid och lyssnade. Dagen efter ringde Marie och ville ha ett möte. Vi pratade och hon fick höra lite mer material.

Hon förstod vad jag höll på med och ett kontrakt var snart underskrivet. Lycka!

Hon förstod vad jag höll på med och ett kontrakt var snart underskrivet. Lycka!

Lasse Andersson producerade första albumet “Emperors ? Day”. En bit in i produktionen försökte vi gissa hur mycket albumet skulle sälja. Jag var kaxig och gissade på 7000 ex. Jag hade fel. Plattan kom ut våren -92 och sålde första året 170 000 ex. “Emperor`s day” berikades med flera utmärkelser, dessutom fick jag en grammis för årets nykomling. Första singeln blev “Fire” som följdes av “Catch The Moon” som blev murbräcka för albumet. Karusellen var igång med videoinspelningar, media och turné där jag också fick möta min publik för första gången. Jag var livrädd för publiken – även om den tycktes älska mig. Tog många år att bli av med rädslan för scenen och publiken – även om jag försökte utstråla någonting annat. Minns inte hur många spelningar som avverkades, men de sista trettio spelningarna styrde jag av för att få tid att skriva och spela in nästa album, “Walk Right On”.

1993-1995

“Walk right on” släpptes hösten -93 och skrevs på hotellrum, i turnébussar, i Stockholms skärgård, i Sälenfjällen, överallt där jag fick en stund ledigt. Alla poängterade hur viktigt det andra albumet var. Trots det kände jag aldrig någon press utan skrev tills jag blev nöjd. Vi samlades återigen i Polarstudion för att spela in plattan. Skivbolaget trodde på “Calling From Heaven” som singel, men det blev “Walk Right On” och “Sorito Town” som snurrade på radion. Bandet som åkte med mig på turnén måste vara ett av de bästa jag har åkt med. Nicci Notini-Wallin på trummor, Nalle Pålsson bas, Lasse Andersson gitarr och Mats Schubert på keyboard och pedal steel.

We are going to make you a superstar

Utlandet började visa intresse och jag blev skickad kors och tvärs genom Europa, Asien och USA. Jag hade levt i hundratjugo knyck under några år och när skivbolaget i Japan sa “We are going to make you a superstar”, var min spontana tanke att – det skall ni inte! Avslutade min promotionturné i Kuala Lumpur i Filippinerna och tog mig över till öarna i Thailand där jag hyrde en bungalow. Där bestämde jag mig för att dra ner på tempot.

1995-1996

Det dröjde tre år innan nästa platta “Under a low ceilinged” sky kom ut. Året var -96 och jag hade flyttat till Stockholm. Tror att de flesta förväntade sig en rock´n roll-platta. Resultatet blev en lågmäld, mollstämd skiva med stråkar, där elgitarrerna i stort sätt var borta. “Anywhere is Paradise” blev en stor framgång och tog någon form av rekord när det gäller antal spelningar gånger antalet radiostationer. Skrev texterna tillsammans med Terry Cox från New York. Träffade henne på en fest i Stockholm och blev imponerad av hennes tidigare arbeten som textförfattare. Vi skrev det mesta av texten och musiken i en stuga i Mollösund på västkusten under ett par kalla veckor. Brasan gick för högvarv och vi turades om att värma upp burksoppa. Terry blev full för första gången i sitt liv, vilket var en rolig upplevelse – för mig! Inspelningen av “Under a low-ceilinged sky” måste betraktas som kaotisk. Marie Ledin som först kontrakterade mig slutade på Record Station mitt under pågående inspelning. Jag är skyldig henne ett stort tack som gav mig chansen och jag saknade henne kan jag säga. Hur som helst bestämde vi oss för att spela in plattan utanför Polarstudions trygga väggar. En mobil studio byggdes upp i ett gammalt nerlagt grishus på Värmdö utanför Stockholm. Teknikern Robert Wellerfors, monterade upp bandspelare och drog kablar. Sen blev det inte mycket mer. Allting strulade. Spänningsfall och utrustning som inte fungerade. Mystiska brum och oväder gjorde att vi efter några veckor fick riva allt och åka hem. De största delarna av plattan spelades in där vi kunde hitta studiotid. Men vart vi än kom så följde problemen efter. Vi fick inget gjort. Begärde mer pengar från ett frustrerat skivbolag – men problemen fortsatte. Vi fick för oss att det spökade!? Halvt på skämt, halvt på allvar fick vi besök av en kvinna som hällde vigvatten i studion. Kanske var vitlök inblandat också? Jag minns inte. Plattan kom i alla fall ut och lär vara en av de dyraste inspelningarna som gjorts i Sverige. Jag hade länge svårt att lyssna på plattan för den påminde mig om allt slit vi gick igenom när den spelades in. Men minnen bleknar och jag tycker att resultatet trots allt blev bra. Vi köpte kostymer och åkte på turné.

1997-2003

När folk frågade mig efter mina inspirationskällor vid denna tidpunkt brukade de förvänta sig några amerikanska namn. Visst nämnde jag ett par sådana, men i samma andetag också Adolfsson, Vreeswijk och Taube. Älskar den genuina svenska vistraditionen med de vemodiga harmonierna och det romantiska språkbruket. Jag hade länge varit sugen på en svenskspråkig platta. Nu var det dags. “På svenska” blev titeln på albumet och det nådde skivbutikerna 1997. Nicci Notini-Wallin och Ola Gustavsson anlitades för producentjobbet. Produktionen andades svensk visa med latinska förtecken. Det mesta av materialet spelades in i Studio Bohus utanför Göteborg med Roger Krieg vid mixerbordet. Plattan var en fröjd att spela in. Fick ett samtal från Lars Karlsson på BMG publishing om en förfrågan från Pripps att göra låten till deras nya reklamfilm. Jag svarade nej. Blev ändå nyfiken på hur låten hade blivit ”om” jag hade skrivit den.

Tjugo minuter senare ringde jag upp Lars och sa att jag ångrat mig, och att låten “Välkommen” dessutom redan var klar.

Jag fick en pall öl, lite pengar och en ny publik. På fredagen kunde jag spela rock´n roll i Uppsala och på lördagen spela visor i Västervik. Efter turnén blev det semester… i sju år!

2003-2004

Sju år senare befann jag mig i Göteborg som nybliven pappa. Åren innan hade gått åt till att umgås med vänner, resa, läsa och annat som jag inte hunnit med tidigare. Sju år är en lång tid men jag hade inga problem att fylla dagarna med innehåll. Suget efter musiken fanns inte under de åren. Märkte att suget hade kommit tillbaks när jag kom på mig själv med att sitta och klinka på gitarren allt oftare. Fick vid den här tiden en fråga om jag kunde tänka mig att spela på Gillestugan i Göteborg. Jag var tveksam, men kan så här efteråt säga att jag är jag glad att jag svarade ja. Det var där på Gillestugans lilla scen som jag mötte min publik igen efter ett långt uppehåll. Vi var alla äldre och “snyggare” men framför allt var vi bekväma med varandra. Scenskräcken var som bortblåst och hade förvandlats till någonting lustfyllt. Träffade Valle Erling där på Gillestugan. Valle drev ett independent bolag, Zebra Art Records, och vi bestämde oss för att släppa en platta med undertecknad. Friheten att jobba med Valle var total. ”Gör vad du vill” sa han. Och det gjorde jag. Samlade mina göteborgska vapendragare och polare sedan många år, Magnus ”Moffa” Törnqvist, Håkan Svensson, Dan Helgesen, Jonas Lundberg och Sebastian Hankers för inspelningen och följande turné. Plattan fick namnet “Stranger ?s House” och kom ut våren 2003. Spelade in den med Roberto Laghi som producent och tekniker. “Dear God” släpptes som singel och följdes upp av “A Baker Song”. Det här var en viktig period för mig. Kände mig fri, både som människa och musiker. Tack alla ni som kom på dom konserterna!

2004-2005

Hamnade av en slump utanför Domkyrkan i Göteborg när jag väntade på en vän. Såg att folk strömmade in till kyrkan för en konsert. Jag hade ett par timmar att slå ihjäl och gick in. Det var Benjamin Brittens ”War Requiem” som spelades, ett körverk ackompanjerat av stråkar och blås. Satte mig längst fram omringad av kören och musikerna. När konserten startade blåste jag bokstavligen av stolen. Oerhört maffigt och mycket vackert. Blev inspirerad av detta och ville göra något liknande själv. Så föddes idén till “En främlings hus”. Jag skrev körarrangemang till ett urval av mina låtar och John Lönnmyr anlitades att skriva stråkarrangemang. Valle på Zebra Art Records gillade idén och ville spela in konserten för att släppa den på skiva. Annedalskyrkan i Göteborg blev inspelningsplatsen för ”En främlings hus”. Trettio flickor från Gustavikören stod uppställda på scenen tillsamman med ett tiotal musiker. Kyrkan var knäpptyst. Även om jag inte är religiös i ordets rätta bemärkelse – så var jag det då. Konserten och inspelningen blev lyckad och har följts upp av ett antal konserter med lokala körer runt om i landet. Den typen av konserter kommer jag att sätta upp i framtiden när det finns möjlighet. Alla människor borde få uppleva att stå omringad av kör och stråkar!

2006-2007

Under året hade jag kommit igång med mina föreläsningar kring inspiration och kreativitet och gjorde parallellt med detta spelningar på duo tillsammans med cellisten Johanna Dahl. Av en händelse stötte jag vid denna tid ihop med Aleena Gibson. Aleena var en etablerad låtskrivare och hade dessutom släppt en soloplatta under eget namn. Vi bestämde oss för att skriva lite låtar ihop till andra artister. Efter tjugo minuter i min skrivarlya bestämde vi oss för att skriva låtar till oss själva istället, och att släppa en platta under namnet ”Andersson & Gibson”. Våra röster passade ihop på ett sätt som jag knappt hade upplevt tidigare – samma frasering och betoning trots att detta var första gången vi sjöng tillsammans. Vi skrev ett knippe låtar och spelade in dom i Studio Bohus med Åke Linton och Tobias Lindell vid mixerbordet. Plattan döptes till “Earthly Greetings” och kom ut våren 2007 under vingarna på Klas Lunding och Pär Winberg på etiketten EMI/Capitol. En av låtarna, “Anything but you”, skickades på vinst och förlust in till melodifestivalen och kom mot alla odds med. Låten åkte i tävlingen ut lika fort som den hade kommit in. Samtidigt som inspelningen av plattan gjorde jag en julshow tillsammans med Peter Apelgren på Trädgårn med den fina titeln ”Cabaret Fantomen 2 – On ice”. Ja, det var så den hette. Jag tog semester under våren och en bit in på sommaren 2007 för att ladda batterierna. Befann mig i en båt i hamnen på Marstrand när min son absolut ville gå upp till fästningen för att kika. Jag ville hellre stanna kvar i båten och ta det lugnt men gjorde honom ändå sällskap. Vi tog en guidad tur, även om jag redan kände till Carlsens fästning och historiken. Under guidningen upplevde jag en magisk minut där jag upplevde hur fångarna som satt där en gång i tiden måste ha känt. Samtidigt bestämde jag mig för att skriva en platta om det som jag upplevt. Dessutom visste jag hur plattan skulle bli! Låter märkligt – men så var det. Jag började läsa på historiken och letade fakta. Efter några månader var jag musikaliskt och textmässigt höggravid och lånade ett hus på Marstrand för att skriva låtarna. Det var december, och Marstrand som sommartid sjuder av liv och rörelse låg nu tyst och öde. Med burksoppa och några flaskor vin i ryggsäcken gjorde jag mig hemmastad i huset. Fyra dagar senare var både text och musik till plattan färdigskrivna. Har aldrig skrivit i ett sådant tempo tidigare. Jag åkte hem och ringde mina musiker och förberedde dom på att vi snart skulle spela in. Eftersom jag var uppslukad av historiken och ville förmedla den känslan till musikerna funderade jag på att spela in plattan på plats – på Carlstens fästning. Jag ringde studioteknikern Roger Krieg, som jag ville jobba med, och frågade om han kunde ta sin studio och montera upp den på en fästning? Han svarade ja på den frågan – vilket måste sägas vara rätt modigt eftersom fästningar i allmänhet inte är byggda för att spela in skivor i. Att han svarade ja – är jag glad över idag.

2008

I februari 2008 började vi spela in plattan som kom att kallas ”No 90 Kleist”. Jag hade en idé om att använda en blåsorkester för att förmedla en varm vemodig känsla på låtarna så Janne Bjerger fick uppdraget att skriva blåsarrangemang och samla ihop sina blåsare och ta med sig dom till Marstrand. H-C Green på slagverk dök också upp på Carlsten med ett lass trummor på släpkärran. Vi spelade in på dagarna och åt middagar på fästningen med kandelabrar på borden om kvällarna. Fästningskommendanten Eiwe Swanberg och hans fru Siri gjorde oss då och då sällskap över ett glas vin för att berätta historier om fästningen och fångarna som suttit inspärrade där. Magnus ”Moffa” Thörnqvist och Sebastian Hankers, som jag spelat med under många år, tillhörde skaran som satt med vid dessa tillfällen innan dom försvann in på sina rum för att orka upp dagen efter. Tomas Von Brömssen tog sig upp för fästningsbacken en förmiddag för att lägga sång på ”Den bohuslänska eskadern” ,och CajsaStina Åkerström sjöng senare in ”Flykten från Carlsten”. Fotografen Marcel Pabst tog sig ut till fästningen tillsammans med Mikael ”Fantomen” Selin som skulle ansvara för formgivningen av omslag och inlaga till den kommande cd-boken. Båda herrarna har jag haft det stora nöjet att få arbeta tillsammans med under fler projekt. Jag hade inga förväntningar på att ”No 90 Kleist” skulle attrahera min publik – eller någon publik över huvud taget! Att skriva en platta om döda fångar – det måste väl ändå vara ett kommersiellt självmord? Svaret blev, nej! Plattan släpptes den 28 maj 2008 och publiken inte bara köpte den utan dök dessutom upp på Carlsten i strida strömmar för att uppleva föreställningen som jag hade satt upp med mat, dryck och skådespelare i tidstypiska kläder. Det är en föreställning som rymmer både skratt och gråt och jag har faktiskt till min stora lycka tappat räkningen på alla föreställningar jag gjort på Carlsten de senaste åren. Under sommaren fick jag en fråga från Mix Megapol i Göteborg om att bli radiopratare i Morrongänget tillsammans med Anna Spolander. Kunde inte låta bli och svarade ja. Gick upp 04.00 för att starta sändningen kl 06.00. Riktigt kul trots tiderna. När jag ser tillbaks så förstår jag inte riktigt hur jag orkade eftersom jag allt som oftast stod på någon scen och sjöng på kvällarna.

2009

Jag letade efter en lokal i Göteborg för en slags fortsättning av skådespelen på Marstrand. Valet föll på Kronhuset som är Göteborgs äldsta byggnad. I januari satte jag upp ”Stefan Andersson genom historien” där jag blandade nytt och gammalt material från alla mina plattor. Föreställningen rullade under våren fram till sommaren då ”No 90 Kleist” sattes upp på Marstrand igen. Samtidigt hade jag skrivit nytt material, denna gång om den historik jag vuxit upp med – historiken om Göteborg och västkusten. Jag grävde i uppslag från 16-1800-talen där det Svenska Ostindiska Kompaniet kom att stå för mycket av inspirationen. Även kaparen Lasse i gatan, Gustav II Adolfs grundande av Göteborg och danskarnas anfall på Göteborg 1719 blev till text och musik. Även denna gång planerade jag att spela in skivan på historisk mark. Jag kastade blickarna upp mot Skansen Kronan som en gång byggts för att försvara Göteborg mot danskarna. Vi fick lov att använda Skansen och den 13 september 2009 startade vi inspelningen av ”Skeppsråttan”. I stort sett samma musiker som på No 90 Kleist dök upp första inspelningsdagen. Nya i gänget var Eva Störholt på valthorn och Robert Svensson på trombon. Roger Krieg hade dagen innan installerat sig med sin mobila inspelningsutrustning, dragit kablar och riggat mikrofoner. Vi fick från SOIC tillgång till deras stolta skepp, Ostindiefararen Götheborg, för att plåta bilder till omslag och inlaga till cd-boken. Återigen gjorde Marcel Pabst och Mikael ”Fantomen” Selin ett strålande jobb med foto och formgivning. ”Skeppsråttan” släpptes på Gustav Adolfsdagen den 6 november och vi gjorde två premiärspelningar på Kronhuset samma dag. Eftersom mycket av de nya låtarna handlade om det Svenska Ostindiska Kompaniet gjorde vi verklighet av planerna med ett samarbete med Ostindiefararen Götheborg och satte upp en föreställning på skeppet under november och december med titeln ”Hönsafesten”. Den föreställningen har sedan rullat i jämna intervaller fram till dags datum.

2010

Året började med att jag i januari satte upp föreställningen ”Skeppsråttan” på Kronhuset. En gång i tiden hade Karl X satt upp en riksdag i just Kronhuset. Han anlände till Göteborg på julafton 1659 och träffade då sin son, Karl XI, för första gången. Lyckan blev kortvarig eftersom Karl X dog kort därpå i Göteborg. Eftersom jag hade skrivit om denna händelse i visan ”Amen” så kändes det fantastiskt att ha föreställningarna där. Passade under våren på att ta lite ”minsemestrar” mellan förställningarna och blev bland annat kvar i London eftersom det isländska askmolnet effektivt stängde alla flygplatser. Gjorde inget kan jag säga. I juni gifte sig kronprinsessan Victoria och Daniel, och i samband med detta låg Ostindiefararen Götheborg för ankar vid Skeppsholmen i Stockholm. Den kungliga familjen hade en tillställning ombord där jag medverkade med ett par av de historiska visorna. Skeppet seglade sen vidare till Fredrikshamn för att medverka i Tordenskioldsdagarna. Danskar och norrmän är tokiga i sin framgångsrike amiral som härjade på haven i början av 1700-talet. Eftersom jag hade skrivit två visor om denna man, ”Segra eller dö” och ”Svenska Liljor”, så var jag en välkommen gäst hos danskarna – trots att jag representerade ”fienden”. Jag seglade hem med skeppet och i kvällssolen sköt vi några bredsidor mot danskarna innan vi försvann i horisonten. Blev en nattlig seglats hem i månskenet. Skeppet låg sen för ankar vid Stenpiren där vi under sommaren gjorde ”Hönsafesten”. Föreställningen startade på Stadsmuseet och deras 1700-tals utställning för att fortsätta på däck på skeppet. Satte under våren/sommaren upp ”No 90 Kleist” på Carlstens fästning för tredje året i rad. Det hade jag aldrig kunnat gissa när jag fick idén till plattan några år tidigare. Även Varbergs fästning fick besök, vilket gav mersmak. Jag hade under en längre tid funderat på en ny platta som skulle handla om en av våra mest omdebatterade kungar – Gustav III. Här fanns en otroligt spännande historia att berätta. Inte bara det faktum att han blev mördad av Anckarström på Operan 1792, utan Gustav III:s minst sagt märkliga resa fram till hans död. Här såg jag möjligheten att göra mitt tredje konceptalbum – denna gång i kronologisk ordning. Bestämde mig tidigt för vilka delar i Gustav III:s liv jag ville lyfta fram och idisslade sedan texterna i huvudet innan jag satte mig ner för att börja skriva. Eftersom vi hade spelat in tidigare låtar på ”rätt” historisk mark (Carlstens fästning och Kronhuset) gick tankarna till det Kungliga slottet i Stockholm. Jag behövde aldrig ställa frågan till hovet eftersom vi fick besök från Livrustkammaren under av våra föreställningar på skeppet Götheborg. Jag förklarade efter föreställningen, till deras förvåning, att jag just skrivit klart materialet till en ny platta som skulle handla om Gustav III. På livrustkammaren finns mycket bevarat från våra kungar och inte minst från Gustav III. Anckarströms pistoler finns där liksom Gustav III:s kläder och den mask han bar den ödesdigra kvällen på Operan. Jag fick klartecken att spela in plattan i Livrustkammaren och kände mig mycket välkommen när inspelningen startade den 6 oktober. Eftersom låtarna trots allt handlade om en kung ville jag förstärka det rojalistiska och dramatiska och ville därför använda mig av både stråkar och blås. En ganska stor samling musiker samlades på Livrustkammaren första morgonen. Janne Bjerger och hans blåsare, Magnus ”Moffa Thörnqvist, Sebastian Hankers och fem stråkar från Stockholm. På en av låtarna ”General Pechlin” spelade Nils-Petter Ankarblom piano… Ett passande namn tycker jag. En av låtarna ”Lyckoamuletten” gästades dessutom av skönsjungande Sofia Karlsson. Spelade in och mixade låtarna och lät dom vila över jul och nyår. Avslutade året med föreställningarna ”Hönsafesten” och ”Skeppsråttan” innan jag själv gick på semester. Resan gick till Thailand.

2011

Vi smög igång arbetet med foto och formgivning till omslag och inlaga till cd-boken ”Teaterkungen”. Återigen samarbetade jag med Marcel Pabst och Mikael ”Fantomen” Selin. Det finns en gammal oljemålning på Gustav III där han bär en revolutionsbindel kring armen. Med denna målning som utgångspunkt gjorde vi undertecknad så porträttlik som möjligt. Att jag efter semestern, till skillnad från Gustav III, var solbränd och fin gjorde inget eftersom jag sminkades vit för att se vaxlik ut. Gjorde några spelningar på det vackra Tjolöholms slott innan jag la allt fokus på den kommande plattan som släpps den 16 mars – samma dag som Gustav III sköts på Operan. Två dagar senare, den 18 mars, har vi premiär för föreställningen ”Teaterkungen”.

2012

20-årsjubileum! 20 år sedan jag fick mitt genombrott med Emperors Day och singeln Catch the moon. Ville fira detta på något sätt. Vi började med fler föreställningar av Teaterkungen på olika orter, en sommar med Kleist på Marstrand och sedan var det dags att ställa till kalas. Gamla och nya musikervänner firade på scen tillsammans med mig och publiken i 4 fullsatta salonger på Lorensbergsteatern. Fantastiskt roligt! Jubileumsföreställningen blev också en film och en samlings-platta. Dubbelcd:n ”En samlad Stefan” sammanfattade det här året och min 20-åriga artistkarriär

2013

Året startade med ytterligare några föreställningar av Teaterkungen i Göteborg och i Livrustkammaren på Stockholms slott. Gustav III fortsätter att fascinera! En fantastisk sommar på Marstrand tog vid och stackars Kleist fick ta på sig järnkronan på 13 slutsålda föreställningar. Det var 6:e sommaren fångarna väcktes till liv på Carlstens fästning, och responsen vi fick, gör att det blir en sjunde 2014. Under 2013 tog vi också flera nya steg. Jag har föreläst mer än tidigare. Och det har gett mersmak. Vi påbörjade också ett samarbete med Kajskjul 8 i Göteborg och en helt ny föreställning, Made in China började ta form. Först i huvudet, sedan på pappret och i november testade vi den musikaliskt under en rep-helg. Föreställningen börjar i Göteborgs hamn där Ostindiefararen lägger ut, fullastad med framtidstro och äventyrslust men också oro och svåra farväl till dem som lämnas hemma. Vad väntar? Ses vi någonsin igen?

2014

24 januari 2014 sjösatte vi Made in China vid Packhuskajen i Göteborg. Intresset var överväldigande och vi fick sätta in flera extraföreställningar. 14 fullsatta kvällar fram till april blev det och det bestämdes snabbt  att showen ska återkomma
Våren följdes av en lika fantastisk sommar med Marstrandsfånge No 90 Kleist på Carlstens fästning. I oktober hade vi premiär för Blanche & Blanche på Tjolöholms slott , en utveckling av tidigare års spelningar med mer material om slottet, trakten och människorna där. Under hösten spelades också skivan med musiken ur Made in China in i Stockholm.

2015

Året börjar med skivsläpp och nypremiär av Made in China 16 januari. Vi ser fram emot ett spännande år där dessutom både Teaterkungen, Blanche & Blanche och Martrandsfånge No 90 Kleist kommer tillbaka.